Hem - Galleri - Korpen talar - Historik - Ljud - Texter - Info - Recept - Länkar - Gästbok |
|
Blåliden: En kort historikav Toivo Burlin Blåliden och "Blålia", en geografisk definition Blåliden är en liten by i norra delen av Degerfors socken, Vindelns kommun, i Västerbottens län.
|
|
Blålidens förhistoria ( – 1883) Blåliden ingick inte i det Romerska riket. Området var under järnåldern och folkvandringstiden knappast ens en del av Germanien. Området var länge endast ett västerbottniskt sly- och granskogstäckt berg, tidlöst otillgängligt och oupptäckt av den västerländska civilisationen. Men under tidigt 1800-tal nåddes även denna plats av den sextusen år gamla och långsamt spridda bondekulturen. Det område som idag utgör byn Blåliden med omgivningar – Blålidenberget, skogs- och myrmarkerna mot Jopptjärn – var ditills endast nyttjat av renskötande samer för djurens vinterbete. Landskapet är fortfarande präglat av denna samiska period. Påtagligt är det i många försvenskade samiska namn på platser, berg och sjöar (som t.ex. Jopptjärn som enligt legenden var en uråldrig mötesplats för samerna vintertid). När byn Slipstensjön grundades 1793 kan området som idag är Blåliden ha börjat utforskas. Blålidenberget kom att koloniseras av familjen Andersson, som antagligen var de första bofasta inbyggarna där. Någon gång vid samma tid växte byn Blåliden fram. Under 1800-talet blev Blåliden en större by än Slipstensjön och hade både skola och postkontor. Dessutom var byn mötesplats för det frikyrkliga och årliga ”Blålidenmötet”.
Johan Albert Burlin invandrar från norr. Det första nybygget (1883-1937) I byn Degerliden i närheten av Burträsk bodde och verkade storbonden Johan Fredrik Burlin (13/5 1815–8/11 1898). Hans lada med initialerna JFB kan än idag beskådas i Degerliden. Föga smickrande berättelser är knutna till denne person. I den muntliga traditionen har han inte minst anklagats för att ha orsakat sin hustrus död i samband med en fest. Men det är bl.a. från en bouppteckning klarlagt, och i muntlig tradition omtalat, att han med tidens mått var en mycket välbeställd bonde som var ägare till både silver och ett landområde på över 100 hektar. Han led dock av svår alkoholism och på grund av sitt missbruk tvingades han efterhand att sälja det mesta av sina jordtillgångar till stora skogsbolag. Förmodligen var han ett vällovligt byte för baggbölande skogsköpare och slutade sina dagar som utblottat fattighjon i Degerliden. Hans stora familj med nio barn splittrades. Den yngste sonen hette Johan Albert Burlin (f. 1856). Han skickades iväg söderut som tioåring, först till Innerträsk, sedan till Blåliden, som getare. Därefter var han bosatt på Svanastorliden och i Slipstensjön innan han gifte sig med soldatdottern Maria Karolina Flank (f. 1851) från Hjuken. På den tidigare nämnda släkten Anderssons ägor bosatte sig Johan Albert med sin hustru 1883. Han kom dit som ”inhysesman” och uppförde 1884 det första burlinska huset på Blåliden. Platsen skall då ha ha varit föga attraktiv; fullkomligt igenväxt med granskog och sly. På platsen, som ursprungligen på grund av sin otillgänglighet kallades Brannber’risgrangrunn (Brand-bergs-ris-gran-grunden) skall ett björnide ha funnits. Genom att fördriva björnen och svedjebränna och dika ur myrarna fick Blåliden den öppna och storslagna utsikt som platsen har idag. Blåliden kommer i Burlins ägo Till att börja med fick Johan Albert endast arrendera tomten av Anders Andersson. Arrendeformen kallades skattetorp och gällde på femtio år, i detta ingick "stora rättigheter", som Thure Burlin berättade i ett samtal 1978: "nödigt husbehovsvirke, mulbete och vedbrand, med mera", följde med brukanderätten. 1934, då de femtio åren hade gått, hade det dock blivit generationsskifte i det anderssonska hemmet, och då det samtidigt var dags för storskifte mellan sönerna, blev det nu aktuellt för familjen Burlin att försöka köpa ut tomten. Thure Burlin berättar i samtalet 1978 att köpet snabbt blev avklarat: "Men då gatt gamm-Burlin (Johan Albert Burlin) taga å rust sej en brännvinsflask å bestå på nå supar åt Jon Annerssas fru, å då, då vart de fell då si götte iil att de då vart de så hon, hon godkänte de att dom skulle få köp det där för all tid… Men då gicke bort de där rättigheterna."
Johan Oskar Burlin och Johan Thure Burlin ( 1937– 1992) Johan Alberts ende son, Johan Oskar Burlin (f. 1885), hade tillsammans med hustrun Agda Kristina Johansdotter (1885–1967) tagit över gården på 1910-talet men familjen kom 1927 att, av okänd anledning, lämna Blåliden och upprätta ett nytt hemman i Broknäs. Under Johan Oskars tid fungerade Blåliden också som postkontor. Perioden 1966–1991 fungerade huset som sommarstuga men stod i stort sett tomt. 1984 – då hemmanet fyllde 100 år – ärvdes det av Stefan Burlin. Tre år senare bodde för första gången på länge några personer i huset för en längre tid. Laila och hennes barn Toivo (f.1972), Magdalena (f.1974) och Jon (f.1976) levde då där under två veckor på sommaren.
Blålidens moderna kulturhistoria (1991-2004) När Jon Johansson, Toivo Johansson (Burlin) och Jimi Axelsson (f.1972) i juni 1991 åkte ut till det öde huset för att skriva och spela in musik till musikprojektet Gränslandsskymning inleddes en ny era för platsen. De tre hade i november 1990 bildat en ny grupp och reste till Blåliden med instrument och ljudutrustning för att skriva och spela in musik. I sex veckor levde de i det närmaste isolerade från omvärlden, och arbetet resulterade i en ambitiös demo. Detta var den längsta period som några personer bott i huset på 25 år, och senare denna sommar anlände också Magdalena Johansson (Burlin) och Stefan Burlin. Kuno Nilsson (f.1948), från Svanastorliden, och Sture Hörnberg (f.1954), från Slipstensjön, blev snabbt bekanta med husets nya inbyggare och en vänskap inleddes.
För Pär Hansson innebar mötet med Blåliden att han inspirerades till att skriva poesi. Några år senare resulterade detta i den kritikerrosade diktsamlingen Ruckel (Norstedts 1998) – dedicerad till Blåliden och dess bosättare och präglad av djupa intryck från somrarna i Blåliden. Hansson utvecklade senare ett uppmärksammat författarskap där han då och då återvände till de västerbottniska kultur- och språkmiljöerna, bl.a. i Motorsågsminne (Norstedts 2009).(läs mer om Pär Hansson: Norstedts Förlag) Redelius gick efter vistelserna i Blåliden vidare till skådespelar-, radio- och producentverksamhet. Under 1994 antog Blåliden formen av ett permanent sommarkollektiv. Husets konstellation bestod av sjutton personer som bebodde huset från juni till december. Nya gäster var bl.a. Per-Arne Sträng (f.1976), senare uppmärksammad konstnär, och Henrik Tegström (f.1971). Detta år kulminerade med ett nyårsfirande i köket 1994/95. Det var en dynamisk period som resulterade i att en stor mängd konst, musik, och litteratur skapades på platsen. En videodokumentär om sommarens liv betitlad Blåliden ’94 producerades av Roland Nilsson (f.1971). Material ur den kom senare att återkomma i andra sammanhang.
Under åren 1996–1998 kom sommarkollektivens sammansättning att bli flytande till karaktären. Flera av de tidigare gästerna försvann och ersattes av nya, mer eller mindre tillfälliga, ansikten. Men kreativiteten tog sig nu en del nya uttryck. År 1996 målades huset, det skapades en ny uteplats och Saln – det centrala festrummet som dittills stått tämligen tomt – fick sitt nuvarande möblemang med det omfångsrika biblioteket. Under vintern flyttade J. Johansson med hjälp av Sträng upp sitt bohag till Blåliden. Nu hamnade hans stora samling med 78-varvsskivor i Saln. Stenkakorna kom sedan att bli en av de viktigaste sociala knytpunkterna i huset. Under 1997 firades en mycket välbesökt midsommar. T. Burlin och J. Johansson var därefter långtidsboende i huset. För att glädja sig själva återförenade de Ralph Zastors i köket och komponerade ett flertal låtar – bl.a. embryot till den av Blåliden starkt inspirerade Sommar i torpet. Burlin skrev samtidigt en stor del av uppsatsen Skyskrapornas och de röda stugornas musik. Jazz och svensk folkmusik på Adventures in Jazz and Folklore (1998). År 1998 blev liksom 1992 ett mellanår. Huset var då bebott endast några få dagar, då en regnig midsommar firades i köket och för sista gången på lång tid. Men Blåliden fick genom Hanssons under våren 1998 publicerade diktsamling Ruckel ett slags mindre medialt genombrott med många omnämnaden i riksmedierna. Perioden 1999–2000 inleddes en ny era då Hanna Tiitus (f.1976), och Fanny Carinasdotter (f.1978), anlände till Blåliden. Carinadotter kom bl.a. att ägna sig åt senare uppmärksammad konstnärlig verksamhet. Under perioden 2000–2005 bildade Tiitus och Carinasdotter med T. Burlin, S. Burlin, Sträng och Johansson något av en kärngrupp i Blåliden. Inom denna började diskussioner föras om att starta en förening för Blåliden. Initiativet till att bilda föreningen togs av Blålidens ständige mentor Sture Hörnberg 7 juli 2000 i Saln. Vid bildandet deltog Hörnberg, S. Burlin, T. Burlin, Johansson, Carinasdotter, Sträng, Tegström, Tiitus och Mia Flyckt. Den första styrelsen bestod av Hörnberg, ordförande, Tegström, kassör och Johansson, sekreterare. Tiitus och Sträng blev justeringsmän, Carinasdotter vice ordförande, Flyckt vice kassör, S. Burlin vice sekreterare och T. Burlin föreningsideolog. Denna förening blev något av ett embryo, men föreningens namn, mening och mål slogs i huvudsak fast denna kväll. Först 2003 kunde Blålidens Intresseförening på allvar dra igång sin verksamhet. År 2001 hände flera nya saker. För första gången på nästan tio år fick huset ett kylskåp. Dessutom gjordes en storstädning av Kammarn där det inrättades en skrivarhörna med ett par gamla skrivmaskiner. Tiitus och T. Burlin målade om ”Doris rum” i en klargul färg, och den legendariska tramporgeln, som på sextiotalet stod i Saln och därefter befann sig i en långvarig exodus, återkom till Blåliden. Till inbyggarnas glädje kunde den äntligen placeras på sin ursprungliga och rättmätiga plats. Under 2002 bosatte och mantalsskrev sig T. Burlin för ett år i Blåliden. Med S. Burlin, Tegström och Tiitus firades midsommaren där med besök av inbyggare från Slipstensjön. Kort därefter hölls den största festen i modern tid i Blåliden, i samband med att inbyggarna anordnade en ”Trivselkväll på Blålia”. Det var ett evenemang som oväntat besöktes av mer än fyrtio personer från när och fjärran, och som sedan dess har blivit vida omtalat. År 2003 försökte inbyggarna med K. Nilsson och M. Burlin i spetsen att upprepa succén med ”Trivselkväll på Blålia”. Men pga. dålig tajming, mitt i semestertiderna, kom bara tre besökare. Detta var också året då en helt ny slags händighet infann sig på Blåliden: En ny, vacker yttertrappa byggdes under en dag av K. Nilsson, T. Burlin, S. Burlin, Tiitus och M. Burlin. Under hösten, under en vecka i oktober 2003, bodde Axelsson, Sträng, Carinasdotter, Tiitus, T. Burlin och Johansson i huset. I samband med detta höll de ett konstituerande möte för Blålidens Intresseförening. Detta ledde till att föreningen i december 2003 till sist kunde registreras och i april 2004 en prototyp för föreningens hemsida läggas upp på adressen www.blaliden.3w.se. Ny yttertrappa, ”bro”, 2003. Tramporgeln på rätt plats 2003. Magdalena Burlin 2003. Jon Johansson 2003. Åren 2004–2006 kom i Blåliden att präglas av både lugn och förändringar. Gruppen av inbyggare hade en fast kärna, bestående av S. Burlin, T. Burlin, M. Burlin, Sträng och Johansson, som i olika konstellationer bebodde huset under somrar och höstar. Andra inbyggare var Tiitus,Carinasdotter, Florian och Simone Heesch samt Jennie Larsson. Sommaren 2004 stördes huset av ett illasinnat sabotage i terrorismens tecken: En anonym vandal, troligen bosatt mellan Slipstensjön och Svanastorliden, fyllde Blålidens slaskbrunn med stora stenar. Perioden 2004–2005 inledde Toivo Burlin och Per-Arne Sträng i Blåliden ett samarbete kring ett filmprojekt om Blåliden som plats och fenomen. Till denna produktionsgrupp knöts också snart Jon Johansson. De tre medlemmarna arbetade vidare med projektet 2006–2007, i Blåliden, Göteborg och Umeå och tog sig i slutet av 2007 gruppnamnet Brus Brothers & Arne. Kortfilmen Midsummers Eve, som handlar om midsommarfirande i Blåliden, visades på Umeå Internationella Filmfestival hösten 2007. Än bättre gick det för kortfilmen Jord (Earth), som byggde på smalfilmer från Blåliden 1973. Den visades på Tromsö International Film Festival januari 2008, där denna västerbottenskildring också nominerades till priset Tromsöpalmen. Sommaren 2007 blev dynamisk och händelserik. Förutom filmarbete och skrivprojekt hölls 30 juni ett välbesökt årsmöte för BIF med efterföljande fest i Saln. Förutom Sträng, S. Burlin, T. Burlin och Johansson besöktes Blåliden av gamla vänner och blålidianer som K. Nilsson, Hansson, Tegström, Hörnberg och Ola Tengstam. Under sommaren 2007 påbörjades även en omfattande renovering av huset och gården. Dasset i ladugården fick nybyggd ränna medan därefter husets ytterdörr, brotak och två köksfönster totalrenoverades av Toivo Burlin och Maria Runesson. I detta arbete fick de experthjälp av Kuno Nilsson, Sture Holm, Blåliden, och Roger Granström, Slipstensjön. Detta välbehövliga arbete, med särskilt fokus på fönstren, fortsattes under 2008–2009 av Runesson (Burlin fr.o.m. 2009) och T. Burlin. Under 2008 slutförde den senare arbetet med sin doktorsavhandling i musikvetenskap, Det imaginära rummet. Inspelningspraxis och produktion av konstmusikfonogram i Sverige 1925–1983 (Göteborgs universitet 2008), i Blåliden. Nya inbyggare under året var Carolina Liedman och Per Ole Lund och under 2009 Erik Bystedt. Under 2008 fick Blåliden dessutom en ny vänort, L:a Sänneryd, utanför Hjo. Vängåvor i form av en spiselkrok och en osthyvel utbyttes mellan Toivo Burlin och Sänneryds representant Conny Runesson. Under 2009 fortsattes fönsterrenoveringsarbetet, men därtill byggdes, på Maria Burlins initiativ, en örtagård med såväl mynta, oregano och luftlök – plantor som hon tidigare har hämtat i olika svenska klosterträdgårdar.
Sedan 1991 har drygt fyrtio personer bott i huset. Men många fler än så har besökt Blåliden, och på ett eller annat sätt bidragit till husets kultur. Stundtals har de också påverkats av den, vilket givit olika resultat. Många alster av de mest skiftande slag har skapats på och också inspirerats av platsen: Musik, poesi, vetenskapliga texter och konst. Blåliden är både huset, platsen, och alla de människor och djur som kortare eller längre tid vistats där, och bidragit till att göra platsen känd. I såväl inlandet som i landet. En myckenhet av kulinariska delikatesser – och en och annan smaklöshet – har skapats och inmundigats i Blåliden. Det har faktiskt uppstått något som kan kallas för ett genuint Blålidenkök: Rätter som Strömming a´la Henry, Stures halstrade tjäder, Gädda i foliepaket, Såvas i korvbröd, torkad såvas och torkad gädda, Ikkörrsöpp/Ekorrsoppa och Ekorrhjärna på morotsbädd kan få det att vattnas i munnen på de flesta. För att inte tala om dryckerna Tures kallkällvatten, Blålidens Bulik, Blålidens Akvavit och Blå Bergets Solvin. Eller den välsignade efterrätten Blålidens Smulblåbärspaj. Bilaga: BIF:s styrelser: 2003–2004 2004–2005 2005–2007 2007 (interimstyrelse) 2007–2008 2008–2009 |
|
Har du önskemål eller åsikter så skicka ett mejl vetja, mesost@gmail.com |